Jag är så sjukt trött på att livet är så orättvist. Det är alltid de som förtjänar det minst som de värsta sakerna drabbar och det gör mig så ledsen. Sen blir jag så arg för att det är så och ledsen för att man inte kan göra annat än att finnas där. Och det gör man så gott man kan men det känns ofta som om det inte räcker.

Jag tror inget speciellt på Gud, jag brukar inte fundera så mycket på det. Jag antar att jag precis som många svenskar är varken ateist eller religiös utan någonting mitt i mellan. I stunder som dessa funderar jag allt mer; vad är det för mening? Varför ska de som redan lider lida ännu mer? Det kan inte finnas någon mening med det, och gör det det så skulle jag bra gärna vilja veta den.

Nu ska jag försöka sova trots att mitt huvud är uppe i det blå. Imorgon ska jag fira fettisdagen/allahjärtansdag genom att fika med mina fina vänner. Kram

Wallflower

Under första året i High school får Charlie för första gången vänner. Han går från att iakta till delta och inser en massa saker om vänskap, kärlek och livet, men också om sig själv.

Charlie har alltid varit en person som har varit tyst och iaktagit men under första året på High school blir han kompis med den finaste tjejen han någonsin har sett, Sam, och den homosexuelle Patrick. För första gången hör Charlie till och han får uppleva allt som har med vänner och kärlek att göra. Men någonstanns kryper deppresionen in och Charlies förflutna hinner ikapp honom.

Det här är en utav de bästa böckerna jag någonsin har läst. Boken är skrivna i brev-form och utspelar sig över ett år under 1991. Det är väldigt intressant då man inte märker någon skillnad på 1991 och nu, hade det inte stått datum i breven hade jag inte förstått det. Boken är väldigt gripande och har världens finaste karaktärer. Jag tänker inte skriva så mycket, boken är helt fantastisk och jag tycker ala borde läsa den. Den har med allt som en tonåring upplever och man känner igen sig i mycket. Filmen är också helt fantastisk och är nästan lika bra som boken. Fast bara nästan.