Hejsan!

Spelas nu: Taylor Swift - Red

Jag har inte haft så mcyket läxor alls den här veckan, bara i matten! :) Är klar med allt i alla andra ämnen, det är så sjukt skönt. Har suttit vid datorn efter skolan i stället. ;) Men imorgon har vi säkerhetstest på kemin, och jag var i turkiet när de gjorde det såjag fattar typ ingenting.. Bara att plugga och sen är vi klara med kemin, med det vi håller på med nu! Sköööönt. Imorgon har vi halloweenfest i skolan, så vi ska ha en massa aktiviteter, så det blir soft! (y)

Imorgon är det fredag, då ska jag till faster och sen blir det nog uh! :)

Nu ska vi strax på zuma, så hinner inte skriva mer nu.

Puss

Jag i slutet av 2009.

Jag & Molly under Peace & Love-veckan 2010. 

Jag & Molly under Peace and love-veckan 2010.

Adina i tåget påväg till Gröna Lund sommaren 2010.

Jag och Adina högst uppe på en byggställning vid deras hus sommaren 2010. 

Jag och Gina (www.fotografgina.blogg.se) i oktober 2010.

Jag, Adina, Ida & Bea hösten 2009.

Ida, Bea & Adina hösten 2009.

Jag, Bea, Sandra, Ida & Adina våren 2010.

Johan, Fredrik, Eric, Jesper & Adrian våren 2010.

Skolavslutningen 2010.

Hej! För tre år sedan gick jag i fyran, i världens bästa klass. Saknar det så mycket, det är helt otroligt. Jämt, hela tiden. Det är hemskt. Vill verkligen tillbaka. Vissa dagar är värre än andra, men varje dag är saknaden väldigt stor. Det känns alltid hårt att veta att man aldrig kommer komma tillbaka. Jag har endast kontakt med 5/11 stycken, ungefär hälften. det är så sorgligt egentligen, hur människor kan tappa kontakten sådär. Tillslut blir de dagarna man inte hör av varandra till månader, och sen till år. År som blir fler år. Det var två år, 4 månader och 12 dagar sedan vi hade skolavslutning tillsammans. Det var den sista gången vi alla var samlade. I vissa fall var det den sista gången vi pratade med varandra. Det är helt sjukt egentligen. Ibland blir det för mycket att ta in, även fast jag har fått tagit in det 1000 gånger förut. Om och om igen. Det känns ganska patetiskt ibland, men vad kan jag göra åt det? Vill bara veta vad som hände. Ibland vill jag bara glömma det, men det kan jag inte. Det är nog bra egentligen, för vi hade så sjukt många bra minnen tillsammans! Ibland känns det som om jag skulle göra vad som heslt för att få återuppleva de minnena igen. Vad som helst. Saknar tillhörigheten vi hade så mycket. Vi var en enighet, nu är vi splittrade. Det går så fort. Innan man hinner blinka har alla gått vidare med sina liv och man står där, handfallen, och försöker komma framåt på egen hand. I sambandet med saknaden av honom gör det att det ibland går flera steg bakåt innan det går några steg framåt. Sakta men säkert. Är över kullen nu, men det komemr alltid fler. De är aldirg lika höga, men tillräckligt för att man ska komma ihåg hur man kämpade då. Jag minns hur jag stod på scenen och sjöng på skolavslutning och jag grät. Jag stod och grät, men försökte hålla allt tillbaka. När jag klev av scenen gick det inte mer och allt brast. Jag är grät och grät samtidigt som jag försökte vara glad för att det var sommarlov och för att försöka ta mig samman. Gud, jag minns så mycket. Minnena är alltid i bakhuvudet, beredda att hoppa fram när som helst. Ibland tar jag fram minnena frivilligt. Ibland besöker de mig fast jag inte vill det. När jag inte orkar med det, som på nätterna. Det är sällan det är så nu, mycket mer sällan än det var förut. Men det förekommer fortfarande ibland. Då lägger man sig ner och gråter och tänker de 100 tankarna man har tänkt 1000 gånger förut innan man tar sig samman igen. Jag saknar dem, han, så mycket ibland. Ofast. Hela tiden.

Hejhopp! Klockan är nu ca kvart över ett och jag ät dödstrött. ^^ Jag och Adina åkte in till Kupolen och shoppade lite. Det var så sjukt mycket folk! Jag köpte en vit långärmad tröja. Jag letade efter en i alla butiker vi gick in i, men jag hittade ingen förens på sista butiken, på Cubus.. Vid fem tog vi bussen hem och hade lite fredagsmys! :) Nu ligger vi här, skittrötta båda två, och har precis lagt oss. Kommer nog somna snart. ;)

Kram!

Hur mäktigt som helst!

Hejsan! Jag har varit hemma och varit sjuk sen i tisdags. Jag har fått ont i huvudet och öronen när jag har gjort något. Nu har jag vilat, så jag hoppas det är bra imorgon för att då ska jag till skolan. Det är ju ändå fredag! :) Jag har varit ganska trött på allt psykiskt också, så det var skönt att vara hemma i några dagar. Nu hoppas jag att jag är back on track!

Imorgon blir det kräftskiva hos några kompisar till oss som har två barn som är ungefär 8 & 5 år gamla. Det ska bli roligt. :) I helgen blir det nog att va med Adina och kanske åka till Kupolen någon dag.

Idag fick vi förresten hem klassfotona! (y)

Kurt Cobain finns inte mer.

Du har svart T-shirt, silverringar i örat, bortskavt grönt nagellack. Hej! säger jag lågt men får inget svar. Omsluten av det ljudlösa kladdar jag i kollegieblocket. Skriver THE CURE, Skriver SISTERS OF MERCY, Skriver BOYS DON T CRY
När lektionen är slut reser jag mig långsamt. "Pornography" är Cures bästa album, säger du då. Nej, "Disintegration", säger jag. Efter den dagen är det vi och världen blir en annan.

Året är 1992 och det är första dagen på gymnasiet. Alex och Lovis finner varandra och förstår varandra mer än någon annan. De blir bästa vänner och skapar sitt eget universum. De pratar musik och hur världen borde vara. Alex är så fin att Lovis nästan dör. Den värsta vänskaps-kärleken. Alex älskar också Lovis men han är homosexuell. Alex är som ingen annan. Han drar folk till sig som en magnet, men släpper inte in någon. Han är sin egen och ingen känner honom egentligen. Förutom Lovis. Tillslut blir hans beteende ohanterbart och han glider bara längre och längre bort från Lovis.

Gud vad jag äslkar den här boken! För det första har jag alltid tänkt att skulle ha velat leva på 80/90-talet för allt verkar vara så mer ärligt då. Eller, inte ärligt, men jag vet inte. Typ. Jag älskar musiken i boken. Jag är inget jättestort fan av t.ex The Cure & Nirvana, jag gillar ett par låtar, men jag älskar ändå musiken i boken. Musiken de lyssnar på har ett budksap, vilket väldigt få artister/låtar har idag. Det faktum att jag är väldigt intresserad av Kurt Cobain och hans historia gör det hela bara bättre, eftersom "Nittiotalsikonen Kurt Cobain och hans framtida öde går som en röd tråd genom berättelsen". Språket är så fint och enkelt och boken har ett budksap. Den tar upp det att inte höra till den värld man lever i - utan i stället skapa sin egen. Fantastisk.