Jag i slutet av 2009.

Jag & Molly under Peace & Love-veckan 2010. 

Jag & Molly under Peace and love-veckan 2010.

Adina i tåget påväg till Gröna Lund sommaren 2010.

Jag och Adina högst uppe på en byggställning vid deras hus sommaren 2010. 

Jag och Gina (www.fotografgina.blogg.se) i oktober 2010.

Jag, Adina, Ida & Bea hösten 2009.

Ida, Bea & Adina hösten 2009.

Jag, Bea, Sandra, Ida & Adina våren 2010.

Johan, Fredrik, Eric, Jesper & Adrian våren 2010.

Skolavslutningen 2010.

Hej! För tre år sedan gick jag i fyran, i världens bästa klass. Saknar det så mycket, det är helt otroligt. Jämt, hela tiden. Det är hemskt. Vill verkligen tillbaka. Vissa dagar är värre än andra, men varje dag är saknaden väldigt stor. Det känns alltid hårt att veta att man aldrig kommer komma tillbaka. Jag har endast kontakt med 5/11 stycken, ungefär hälften. det är så sorgligt egentligen, hur människor kan tappa kontakten sådär. Tillslut blir de dagarna man inte hör av varandra till månader, och sen till år. År som blir fler år. Det var två år, 4 månader och 12 dagar sedan vi hade skolavslutning tillsammans. Det var den sista gången vi alla var samlade. I vissa fall var det den sista gången vi pratade med varandra. Det är helt sjukt egentligen. Ibland blir det för mycket att ta in, även fast jag har fått tagit in det 1000 gånger förut. Om och om igen. Det känns ganska patetiskt ibland, men vad kan jag göra åt det? Vill bara veta vad som hände. Ibland vill jag bara glömma det, men det kan jag inte. Det är nog bra egentligen, för vi hade så sjukt många bra minnen tillsammans! Ibland känns det som om jag skulle göra vad som heslt för att få återuppleva de minnena igen. Vad som helst. Saknar tillhörigheten vi hade så mycket. Vi var en enighet, nu är vi splittrade. Det går så fort. Innan man hinner blinka har alla gått vidare med sina liv och man står där, handfallen, och försöker komma framåt på egen hand. I sambandet med saknaden av honom gör det att det ibland går flera steg bakåt innan det går några steg framåt. Sakta men säkert. Är över kullen nu, men det komemr alltid fler. De är aldirg lika höga, men tillräckligt för att man ska komma ihåg hur man kämpade då. Jag minns hur jag stod på scenen och sjöng på skolavslutning och jag grät. Jag stod och grät, men försökte hålla allt tillbaka. När jag klev av scenen gick det inte mer och allt brast. Jag är grät och grät samtidigt som jag försökte vara glad för att det var sommarlov och för att försöka ta mig samman. Gud, jag minns så mycket. Minnena är alltid i bakhuvudet, beredda att hoppa fram när som helst. Ibland tar jag fram minnena frivilligt. Ibland besöker de mig fast jag inte vill det. När jag inte orkar med det, som på nätterna. Det är sällan det är så nu, mycket mer sällan än det var förut. Men det förekommer fortfarande ibland. Då lägger man sig ner och gråter och tänker de 100 tankarna man har tänkt 1000 gånger förut innan man tar sig samman igen. Jag saknar dem, han, så mycket ibland. Ofast. Hela tiden.