Kurt Cobain finns inte mer.

Du har svart T-shirt, silverringar i örat, bortskavt grönt nagellack. Hej! säger jag lågt men får inget svar. Omsluten av det ljudlösa kladdar jag i kollegieblocket. Skriver THE CURE, Skriver SISTERS OF MERCY, Skriver BOYS DON T CRY
När lektionen är slut reser jag mig långsamt. "Pornography" är Cures bästa album, säger du då. Nej, "Disintegration", säger jag. Efter den dagen är det vi och världen blir en annan.

Året är 1992 och det är första dagen på gymnasiet. Alex och Lovis finner varandra och förstår varandra mer än någon annan. De blir bästa vänner och skapar sitt eget universum. De pratar musik och hur världen borde vara. Alex är så fin att Lovis nästan dör. Den värsta vänskaps-kärleken. Alex älskar också Lovis men han är homosexuell. Alex är som ingen annan. Han drar folk till sig som en magnet, men släpper inte in någon. Han är sin egen och ingen känner honom egentligen. Förutom Lovis. Tillslut blir hans beteende ohanterbart och han glider bara längre och längre bort från Lovis.

Gud vad jag äslkar den här boken! För det första har jag alltid tänkt att skulle ha velat leva på 80/90-talet för allt verkar vara så mer ärligt då. Eller, inte ärligt, men jag vet inte. Typ. Jag älskar musiken i boken. Jag är inget jättestort fan av t.ex The Cure & Nirvana, jag gillar ett par låtar, men jag älskar ändå musiken i boken. Musiken de lyssnar på har ett budksap, vilket väldigt få artister/låtar har idag. Det faktum att jag är väldigt intresserad av Kurt Cobain och hans historia gör det hela bara bättre, eftersom "Nittiotalsikonen Kurt Cobain och hans framtida öde går som en röd tråd genom berättelsen". Språket är så fint och enkelt och boken har ett budksap. Den tar upp det att inte höra till den värld man lever i - utan i stället skapa sin egen. Fantastisk.